Sida:Norska Folksagor och Äfventyr.djvu/101

Den här sidan har korrekturlästs
89
KARI TRÄKJOL.

starkare än de förra båda tillsammans, och han trodde platt icke att han kunde få bugt på det. Men då de kommo in i skogen, så var den ännu tätare än silfverskogen, och ju längre de kommo, desto värre blef det, och hur hon aktade sig, så hade hon, innan hon visste ordet af, ett guldäpple i handen. Hon var nu så hjertängslig att hon gret och ville kasta bort det igen; men stuten sade att hon skulle behålla det och gömma det väl, och han tröstade henne så godt han kunde; men han trodde det skulle bli en hård dust, och han tviflade på att det skulle gå bra.

Rätt som det var, så kom trollet med de nio hufvudena; det var så fasligt, att kungadottern nästan icke tordes se på det. ”Hvem är det som rörer min skog?” röt det. ”Den är lika mycket min som din,” sade stuten. ”Det ska’ vi nappas om!” skrek trollet. ”Må ske!” sade stuten; och så rände de ihop och slogos, och det var så fasligt att se på, att kungadottern var nära att falla i vanmakt. Stuten stångade ut ögonen på trollet och rände hornen tvärs igenom det, så att inelfvorna vältrade ut; men trollet gaf så godt igen, och när stuten hade stångat ihjäl ett hufvud, blåste de öfriga lif i det igen, och det varade en hel vecka innan han var i stånd att få lifvet af det. Men då var han så usel och skröplig, att han icke kunde röra sig. Sår hade han fullt öfver hela kroppen; han förmådde icke ens säga så mycket, som att kungadottern skulle taga smörjehornet vid trollets bälte och smörja honom med. Men hon gjorde det ändå, och då kom han sig något; dock måste de ligga öfver och hvila i tre veckor innan han var i stånd att gå vidare.

Sedan reste de så sakta vidare, ty stuten sade att de skulle litet längre bort, och så färdades de öfver många stora åsar med tjock skog. Sedan detta fortgått en tid, kommo de upp i fjället. ”Ser du något?” frågade stuten.