Sida:Norska Folksagor och Äfventyr.djvu/106

Den här sidan har korrekturlästs
94
KARI TRÄKJOL.

Då kungadottern kom till kyrkan, stodo presten och allmogen på kyrkvallen ännu och väntade på henne. Prinsen kom nu springande och ville hålla hästen, men hon hoppade af och sade: ”Nej, tack, det behöfs icke; min häst är så väl tämd, att han står stilla när jag säger till.” Så gingo de in i kyrkan allesammans, och presten upp på predikstolen; men ingen hörde på hvad han sade, ty de sågo för mycket på henne och undrade hvar hon kunde vara ifrån, och prinsen var ännu mycket mera förälskad än begge de förra gångerna; han hade icke sinne för något, utan såg blott på henne.

Då predikan var slut och kungadottern skulle gå ut ur kyrkan, hade prinsen låtit slå ut ett qvarter tjära i kyrksvalen, för att få komma och hjelpa henne öfver; men hon brydde sig icke om det, utan satte foten midt i tjäran och sprang öfver, så att den ena guldskon blef qvarsittande, och då hon hade satt sig upp på hästen, kom prinsen ilande ut ur kyrkan och frågade hvar hon var ifrån. ”Från Kammeland,” sade Kari; men då prinsen ville räcka henne guldskon, sade hon:

«Framföre mig ljust, och mörkt här bak,
Så prinsen icke ser hvart jag rider i dag!»

Prinsen visste icke nu heller hvart hon tog vägen, och så for han länge omkring i verlden och frågade efter Kammeland; men då ingen kunde säga honom hvar det låg, så lät han kungöra, att den som guldskon passade åt, henne ville han gifta sig med. Der samlades nu både vackra och fula från alla verldens kanter; men der var ingen som hade så liten fot, att hon kunde få guldskon på. Sent omsider kom äfven Kari Träkjols elaka styfmoder med dottern sin, och åt henne passade skon; men ful var hon, och så led såg hon ut, att prinsen högst ogerna höll hvad han hade lofvat. Likväl tillreddes bröl-