läsa skrifvet, så får du vänta tills någon kommer som kan hjelpa dig.” Innan Vår Herre hann svara honom, kom der en man med en häst, som han bad smeden sko åt sig. ”Kunde icke jag få lof att sko den?” sade Vår Herre. ”Du kan försöka,” sade smeden; ”galnare kan du då inte göra det, än att jag kan göra det rätt igen.” Vår Herre gick då ut och tog det ena benet af hästen, lade det i smedjeugnen och gjorde skon glödande; derpå hamrade han den, slog i sömmen och satte sedan benet helt och hållet på hästen igen; då detta var gjordt, tog han det andra frambenet och gjorde på samma sätt; och då han hade fästat det på hästen igen, gjorde han på samma sätt med bakbenen, det ena efter andra. Under tiden stod smeden och såg på. ”Du är inte så dålig smed, du ändå,” sade han. ”Tycker du det?” sade Vår Herre.
En stund derefter kom smedens mor till smedjan och bad honom komma hem och spisa middag; hon var mycket gammal, fasligt krokig i ryggen och skrynklig i ansigtet, och kunde knappast gå. ”Lägg nu märke till hvad du ser!” sade Vår Herre; han tog gumman, lade henne i ugnen och smidde en ung, fager jungfru af henne. ”Jag säger som jag sagt, jag,” sade smeden, ”du är alls inte någon dålig smed; det står öfver dörren min: Här bor mästaren öfver alla mästare; men ändå säger jag rent ut: en lär så länge en lefver,” — och dermed gick han hem och åt middag.
Då han åter kommit till smedjan igen, kom en man ridande, som ville ha hästen sin skodd. ”Det ska’ snart vara gjordt,” sade smeden; ”jag har just nu lärt mig en ny metod att sko på; den är bra att bruka när dagen är kort.” Och dermed började han skära och bryta tills han hade fått af alla hästbenen; ”ty jag vet inte hvad det skall tjena till att gå och knåpa med ett i sönder,” sade
