fingo de ofta stryk och liten lön, och sålunda blefvo de afundsjuka på Askepilten, då de sågo att det gick honom bättre.
Midt emot kungsgården, på andra sidan om en sjö, bodde ett troll, som hade sju silfveränder, som simmade ute i sjön, så att man kunde se dem från kungsgården. Dem hade konungen ofta önskat sig, och derföre sade de två bröderna till stallmästaren: ”Om vår bror bara ville, så har han sagt sig vara karl till att skaffa kungen de sju silfveränderna.” Man kan väl förstå att stallmästaren icke var sen att omtala detta för kungen. Denne kallade då Askepilten in till sig och sade: ”Bröderna dina påstå att du kan skaffa mig silfveränderna, och nu skall du också göra det.” — ”Det har jag hvarken tänkt eller sagt,” svarade pilten. ”Du har sagt det,” upprepade kungen, ”och du skall!” — ”Nå ja,” sade pilten, ”om det icke kan bli för bättre, så låt mig få ett qvarter råg och ett qvarter hvete, så får jag väl fresta på.” Det fick han och lade det i degtråget, som han hade tagit med sig hemifrån, och rodde öfver med det. Då han kommit öfver på andra sidan, började han gå utefter stranden och strö och strö, och slutligen lyckades han locka änderna ut i tråget, och rodde så tillbaka det fortaste han kunde.
Då han hunnit midt på sjön, kom trollet ut och fick se honom. ”Har du rest utaf med de sju silfveränderna mina, du?” ropte det. ”Ja-a!” svarade pilten, ”Kommer du igen en gång till, du?” sporde trollet. ”Kan väl hända det,” sade pilten. — Då han kom tillbaka till kungen med de sju silfveränderna, blef han ännu mera afhållen i kungsgården, och kungen sjelf sade att det var bra gjordt; — men deröfver blefvo hans bröder ännu mera vreda och afundsjuka på honom; och så hittade de på att säga till stallmästaren, att nu hade han sagt sig vara karl till att
