de ut i verlden för att söka sig hustrur; men då de hade kommit ett stycke på vägen, sade de att de icke ville ha med sig Askepilten, ty han dugde ingenting till. — Ja, Askepilten måste stanna efter, han, det var ingen råd med det, och han visste icke hvad han skulle göra eller hvart han skulle vända sig; då blef han så sorgsen att han steg af hästen och satte sig ned i gräset för att gråta. Men då han hade suttit en liten stund, började en af tufvorna i gräset att röra sig, och fram ur den kom ett litet hvitt ting, och då det kom närmare såg Askepilten att det var en liten vacker flicka; men hon var så liten, så liten. Hon gick fram och bad honom, om han icke ville se efter dockan i gräset. Jo, det ville han, och det gjorde han också.
Då han hade kommit dit, satt dockan i gräset på en stol; hon var så dejlig och fager, och så frågade hon Askepilten hvart han skulle hän och hvad ärende han reste uti.
Han berättade att de voro tolf bröder och att kungen hade gifvit dem häst och rustning och sagt att de skulle resa ut i verlden och skaffa sig hustrur, och hustrun skulle kunna spinna och väfva och sy en skjorta på dagen; men vill du göra det och vill du blifva hustrun min, så vill jag icke resa längre,” sade Askepilten till dockan i gräset. Ja, det ville hon gerna, och hon skyndade sig med att få spunnet och väfvet och skjortan sydd, men den blef så liten, så liten, icke längre än som så …
Denna reste Askepilten hem med; men då han kom fram med den, var han blyg för att den var så liten; likväl sade kungen att han skulle få henne, och så drog Askepilten glad och förnöjd tillbaka för att hemta lilla kärestan sin. Då han kom till dockan i gräset, ville han taga henne upp till sig på hästen sin; men nej, det ville
