Sida:Norska Folksagor och Äfventyr.djvu/123

Den här sidan har korrekturlästs
109


26.

Pål Andrestugen.


Det var en gång en hustru som hade en döf man, och der för höll hon mera af gossen i den andra stugan, som de kallade Pål Andrestugen. Tjenstgossen hos den döfve mannen märkte väl, att der var något emellan dessa två, och så sade han en gång till käringen: ”Törs ni våga tio daler, mor, att jag skall få er till att uppenbara er egen skam?” — ”Ja, det törs jag nog,” sade hon, och så slogo de vad om tio daler.

Så var det en dag, gossen och den döfve mannen stodo på logen och tröskade; då märkte gossen, att Pål Andrestugen kom till käringen. Han sade ingenting; men en god stund före frukostdags, vände han sig om mot logdörren och skrek med ens: ”Ja, ja!”

”Jaså, ska vi allt in nu då?” sade mannen; han hade icke märkt något. ”Ja vi ska’ väl det, eftersom mor ropat,” svarade gossen.

Då de kommo i förstugan, begynte gossen att hosta för att hustrun skulle få gömma Pål Andrestugen. Då de nu kommo in, stod der ett fat med risgrynsgröt på bordet. ”Nej, nej då, mor!” sade mannen, ska’ vi ha’ risgrynsgröt i dag?” — ”Åja, I skall väl det,” sade käringen, — sur och arg var hon. Då de väl hade ätit och gått ut igen, sade hon till Pål: ”Det är tusan till väderkorn den pojken har; detta var nu hans skuld. Men nu får du laga att du kommer din väg, så ska jag komma ned till dig i ängen med mellanmiddag.” Detta stod pojken i förstugan och hörde på.

”Far,” sade han, ”nu tror jag, det är bäst, vi gå ned i dalen och gör i ordning gärdesgårdsstycket som är ned-