nu har han svurit på, att han skall stena mor ihjel. Käringen åstad det fortaste hon kunde. ”Hvad är det, mor sätter så åstad efter?” sporde mannen, då han kom fram. — ”Å, det är nog eld lös hemma, sade gossen. Mannen efter, och käringen före, och skrek: ”Å, slå inte ihjel mig, slå inte ihjel mig, så skall jag aldrig låta Pål Andrestugen komma till mig mer!” — ”Nu äro de tio dalerna mina!” ropade gossen.
27.
Soria Moria Slott.
Det var en gång ett folk, som hade en son, och han
hette Halvor. Ända från han var en liten gosse, ville han
aldrig göra något, men satt bara och petade i askan.
Föräldrarne hade honom bort för att lära många ting;
men Halvor stannade ingenstädes, för när han hade varit
borta i några dagar, rymde han ur läran, lopp hem och
satte sig i spisen till att gräfva i askan igen. Men så kom
det engång en skeppare och sporde Halvor, om han icke
hade lust till att vara med honom och fara till sjös och
se fremmande land. Jo, det hade Halvor lust till, då var
han icke länge senfärdig.
Hur länge de nu seglade, vet jag icke något om, men långt om länge kom det en stark storm, och då den var förbi och det blef stilla igen, visste de icke, hvar de voro hemma; de voro drifna till en fremmande kust, som ingen af dem kände till.
Då det nu alldeles ingen vind var, blefvo de liggande stilla här, och Halvor bad skepparen om lof att gå i land för att se sig om, för han ville hellre gå än ligga och sofva.
