”Stode jag nu hemma, och hemmet vore häri” sade Halvor, och så, som han hade önskat, gick det också; Halvor stod utanför stugan hos sina föräldrar, förr än han visste ordet af. Det var i mörkningen om qvällen, och då de sågo, att till dem kom in en sådan fin, ståtlig fremmande man, blefvo de så häpna, att de både började att bocka och niga. Halvor sporde nu, om han icke kunde få blifva der och få hus öfver natten. Nej, det kunde han slätt icke; ”vi hafva det icke så,” sade de, ”för vi hafva hvarken det ena eller det andra, som en sådan herre kan vara nöjd med; men det är bäst, han går opp i gården, det är icke långt stycke, han kan se skorstenen härifrån, der hafva de fullt upp af allting.”
Halvor tyckte alls icke om det; han ville ändteligen stanna der; men folket blef vid sitt, att han skulle gå upp till gården, for der kunde han få både mat och dryck, då de icke en gång hade en stol att bjuda honom att sitta på.” — ”Nej,” sade Halvor, ”dit upp vill jag inte förr än i morgon tidigt; men låt mig nu få vara här i natt, jag kan ju sitta i spiseln.” Det kunde de då icke säga något emot, och så satte sig Halvor i spiseln till att gräfva i askan, så som han gjorde, då han låg hemma och latade sig.
De pratade länge och mycket och förtäljde Halvor både om det ena och det andra, och så sporde han dem, om de aldrig hade haft något barn. ”Jo, de hade haft en gosse, som hette Halvor, men de visste icke, hvar han vandrade, och icke visste de, antingen han var död eller lefvande heller.” — ”Kunde det icke vara jag då?” sade Halvor. ”Det vet jag visst,” sade käringen, och lyftade på sig; ”han Halvor var så lat och dufven, att han aldrig gjorde någonting, och så var han så paltig, att den ena trasan trängdes med den andra på honom; det kunde aldrig blifvit slik karl af honom, som I är, far.”
