Om en liten stund skulle käringen bort till spiseln och röra om elden, och då eldskenet lyste på Halvor, likasom då han var hemma och kärade i askan, så kände käringen igen honom.
”Jamen, är det du ändå, Halvor!” sade hon, och det blef sådan glädje på de gamla föräldrarna, att det icke var ände på den, och han måste nu förtälja, huruledes det hade gått honom, och käringen var så glad öfver honom att hon ville ha honom upp på gården straxt på minuten och visa honom för jäntorna, som alltid hade varit så katiga af sig. Hon gick då förut i väg och Halvor efter. Då hon så kom dit upp, talte hon om, att Halvor var kommen hem igen, och nu skulle de bara se, huru fin han var; han såg ut som en prins, sade hon.
”Det vet jag visst,” sade jäntorna och knyckte på nacken, ”han är väl densamme trasvargen, han alltid har varit.” I detsamma kom Halvor in, och då blefvo jäntorna så förbluffade, att de glömde qvar lintyget i spiseln, der de sutto och loppade sig, och sprungo ut i bara underkjolen. Då de så kommo in igen, voro de så skamfulla, att de nästan icke tordes se på Halvor, som de alltid hade varit stolta och tvära mot förr. ”Ja, I han nu alltid tyckt, att I voren så fina och vackra. I, att ingen kunde vara eder like; men I skullen bara se den äldsta prinsessan, som jag har frälst,” sade Halvor; ”mot henne sen I ut som vallflickor, och den mellersta är ändå vackrare; men den yngsta, som är kärestan min, är vackrare än både sol och måne; Gud gifve de blott vore här, så skullen I få se!” sade Halvor.
Han hade icke förr sagt det, innan de stodo der; men då blef han så illa vid, för nu kom han ihåg, hvad de hade sagt. På gården blef det hållet både gästabud för prinsessorna och all möjlig ståt för dem; men de ville icke stanna der. ”Vi vilja ned till föräldrarna dina,” sade de
