Sida:Norska Folksagor och Äfventyr.djvu/133

Den här sidan har korrekturlästs
119
SORIA MORIA SLOTT.

satte sig vid. Der släppte han hästen, och han lade sig icke till att sofva, utan tog fram matsäcken sin. Då det grydde till dagen, drog han åstad igen, för han tyckte icke han kunde ha någon ro i sig. Så gick han och så red han hela dagen bort igenom en stor skog, hvarest det var många gröna fläckar, som lyste så vackert borta emellan träden. Icke visste han hvar han var hemma, och icke visste han hvart det bar hän, men han gaf sig icke mera tid att hvila, än när hästen fick litet i sig och han sjelf fick upp matpåsen sin, när han kom till en af de gröna fläckarna. Han gick och han red, och aldrig tyckte han det blef någon ända på skogen.

Men i mörkningen den andra dagen, såg han det lysa fram emellan träden. ”Gud gifve der nu vore folk uppe, så jag kunde få värma mig och litet att äta ock,” tänkte Halvor. Då han kom dit, så var det en liten usel stuga, och igenom rutan såg han ett par gamla menniskor derinne; de voro så gamla och grå i hufvudet som dufvor, och käringen hade en näsa så lång, att hon satt vid spisen och brukade den till glödraka. ”God qväll! God qväll!” sade käringen. ”Men hvad ärende har I då, som kommer hit?” tillade hon; ”här har inte varit kristet folk på öfver hundra år.” Ja, Halvor talte då om, att han skulle till Soria Moria Slott, och sporde om hon visste vägen dit. ”Nej,” sade käringen, ”det vet jag icke; men rättnu kommer månen, så skall jag spörja den, och den vet det nog, den må väl se det, for den skiner ju på allting.” När så månen stod ljus och blank öfver trädtopparne, gick käringen ut. ”Du måne, du måne,” skrek hon, ”kan du säga mig vägen till Soria Moria Slott?” — ”Nej,” sade månen, ”det kan jag icke, för den gång jag lyste der, stod der en sky för mig. ”Vänta litet ännu,” sade käringen till Halvor, rättnu kommer vestanvinden; han vet det visst, för han blåser i hvar krok.” — ”Nej,