icke, men den yngste hette Per. Då föräldrarne voro döde, skulle barnen ärfva dem, men det var icke annat att få, än en gryta, en stekpanna och en katt. Den äldste, som skulle ha det bästa, han tog grytan: ”när jag lånar bort grytan, så får jag alltid lof att skrapa den,” sade han; — den andre tog stekpannan: ”för när jag lånar bort stekpannan, får jag alltid en smakebit,” sade han; — men den yngste han hade icke något att välja på; ville han ha något, så måste det blifva katten. ”Om jag lånar katten bort, så får jag icke något för den, jag,” sade han; ”får katten litet mjölk, så vill han ha den sjelf. Men jag vill taga den med mig likväl; det är synd, att den skall gå här och omkomma.”
Så drogo bröderna ut i verlden, för att pröfva sin lycka, och hvar tog sin väg; men då den yngste hade gått en stund, sade katten: ”Du skall nog få lön för det du inte ville jag skulle bli qvar i den gamla stugan och omkomma. Nu skall jag gå bort i skogen, jag, och få fatt på några rara djur, så skall du gå opp på kungsgården, som du ser derborta, till kungen, och säga, att du allt kommer med en liten sändning till honom. När han då spörjer, hvem den är ifrån, skall du säga, den är från Herreper.” — Ja, Per hade icke väntat länge, så kom katten med en ren från skogen; den hade sprungit opp i hufvudet på renen, och då den hade satt sig emellan hornen på det, sade den: ”Går du nu inte rakt till kungsgården, så klöser jag ögonen ut på dig.” Renen tordes då icke annat. Då nu Per kom till kungsgården, gick han in i köket med renen, och sade: ”Jag kommer med en liten sändning till kungen, jag, om han inte vill försmå den.” Kungen kom ut i köket, och då han såg det stora vackra rendjuret, blef han mycket glad. ”Men kära min vän! hvem är det, som skickar mig en så präktig sändning då?” sade kungen. ”Åh, den kommer nog