från Herreper!” sade gossen. ”Herreper!” sade kungen; ”hvar är det han bor?” han tyckte det var skam, att han icke skulle känna en så bra man. Men det ville gossen alls icke säga honom; han tordes icke det för husbonden sin, sade han. Då gaf kungen Per många drickspenningar, och bad honom helsa så mycket hem och framföra mången tack för sändningen.
Den andra dagen gick katten igen i skogen och sprang upp i hufvudet på en hjort, satte sig emellan ögonen på den och tvingade den att gå till kungsgården. Der gick Per in i köket med den igen och sade, att han kom med en liten sändning till kungen, om han icke ville försmå den. Kungen blef ändå gladare för hjorten, än han hade blifvit för renen, och sporde igen hvem det var, som kunde skicka honom så kär sändning. ”Den är nog från Herreper,” sade gossen; men då kungen ville veta, hvar Herreper bodde, fick han samma svar som dagen förut och den gången gaf han Per ännu mera drickspenningar.
Tredje dagen kom katten med ett elgdjur. Då nu Per kom in i köket i kungsgården, sade han, att han nog hade en liten sändning till kungen, om han inte ville försmå den. Kungen kom staxt ut i köket, och då han fick se det stora vackra elgdjuret, blef han så glad, att han icke visste hvilket ben han skulle stå på, och den dagen gaf han Per ännu många, många flera drickspenningar; det var visst hundra daler. Han ville nu ändteligen veta, hvar Herreper bodde, och sporde om både ett och annat; men gossen sade, att han alls inte tordes säga honom det för husbonden sin, för han hade så strängeligen förbjudit honom det. ”Så bed Herreper att han besöker mig!” sade kungen. Ja, det skulle gossen göra, sade han. Men då han kom ut ifrån kungsgården igen och träffade katten, sade Per: ”Jo, du har ställt bra till för mig du; nu vill kungen, att jag skall besöka honom,
