att de skulle skära tre röda remmar ur ryggen på gossen och strö salt i och jaga honom hem på ögonblicket. Då nu gossen kom hem igen, förtäljde han också, huruledes det hade gått med honom, och sade, att en gång hade han gått ut för att få tjenst, men det gjorde han nog aldrig mera.
Den tredje dagen ville Askepilten i väg; han hade nog lust till att pröfva att vakta de sju fålarna han också, sade han. De andra logo och gjorde narr af honom; ”när det har gått sålunda med oss, så skall väl du göra det riktigt — du ser ut till det, du, som aldrig har gjort annat än att ligga i askan och gräfva,” sade de. ”Ja, jag vill nog i väg likaväl, jag,” sade Askepilten, ”för jag har nu fått det i hufvudet,” — och för allt de andra logo och föräldrarne bådo, så hjelpte det icke; Askepilten lade i väg. Då han nu hade gått hela dagen, kom han också till kungsgården i mörkningen. Der stod kungen ute på trappan, och sporde, hvart han skulle hän. ”Jag går jag och hörer efter tjenst,” sade Askepilten. ”Hvar är du från då?” sporde kungen; för han ville veta litet bättre besked nu, förrän han stadde någon i tjenst. Askepilten förtäljde då, hvar han var ifrån och sade att han var broder till de två, som hade vaktat de sju fålarne åt konungen, och så sporde han, om inte han kunde få pröfva att vakta dem nästa dag, ”Åh tvi!” sade kungen — han blef riktigt ond, bara han kom ihåg dem — ”är du broder till de två, så duger du väl inte stort du heller; dylika har jag haft nog af!” — ”Ja, men sedan jag nu är kommen hit, kunde jag väl få lof att försöka, jag också,” sade Askepilten. ”Åh ja, vill du ändtligen ha ryggen din flådd, så gerna för mig,” sade kungen. ”Jag vill nog heldre ha prinsessan, jag,” sade Askepilten. — Om morgonen i dagningen släppte stallmästaren ut de sju fålarne igen, och de åstad öfver berg och dal, genom bu-