hvart hufvud vid ändan af den kropp, som det förut satt på; så har trolldomen inte mera makt med oss.” Detta lofvade Askepilten, och så reste de vidare.
Då de nu hade rest en lång, lång väg, sporde fålen: ”Ser du något?” — ”Nej,” sade Askepilten. Så reste de en god stund ändå. ”Än nu:” sporde fålen; ”ser du något nu?” — ”Åh nej!” sade Askepilten. Så reste de många, många mil igen både öfver berg och dalar. ”Nu då?” sade fålen; ”ser du icke något ännu?” — ”Jo,” sade Askepilten, ”nu ser jag likasom en strimma, som blånar långt, långt borta.” — ”Ja, det är en elf det,” sade fålen; ”den skola vi öfver.” Öfver elfven gick det en lång, vacker bro, och då de voro komne på den andra sidan, reste de igen ett långt, långt stycke; så sporde fålen igen, om icke Askepilten såg något. ”Jo, den gången såg han, det svartnade något långt borta, likasom ett kyrkotorn. ”Ja, der skola vi in igen,” sade fålen.
Då fålarne kommo in på kyrkogården, blefvo de till menniskor igen och sågo ut som kungasöner, med så präktiga kläder, att det lyste af dem; och så gingo de in i kyrkan och anammade bröd och vin af presten, som stod för altaret. Askepilten gick också in; men då presten hade lagt händerna på prinsarna och läst välsignelsen, gingo de ut ur kyrkan igen, och det gjorde Askepilten också; men han tog med sig en vinflaska och en oblat. Och med detsamma de sju kungasönerna kommo ut från kyrkogården, blefvo de till fålar igen; Askepilten satte sig upp på ryggen af den yngste, och så gick det tillbaka igen den samma väg, de voro komne, men ändå mycket, mycket fortare än det gick åstad. Först reste de öfver bron, så förbi stubben och så förbi käringen, som satt i berghålan och spann; och det gick så fort att Askepilten icke kunde höra det käringen skrek efter honom, men så mycket hörde han, så att han förstod, hon var mäkta ond.
