der voro tolf sängar, och tolf stolar, och tolf skedar, och tolf ting af allt, som fanns. Då hon fick se det, blef hon så glad, att hon inte hade varit så glad på många år; för hon kunde straxt finna, att bröderna bodde der, och att det var de, som egde sängarne och stolarne och skedarne. Hon till att lägga på elden, och putsa och reda opp i sängarne och koka mat och ordna och pynta det bästa hon kunde; och då hon hade kokat och lagat åt dem alla, så spisade hon sjelf, men skeden sin glömde hon på bordet, och så kröp hon inunder den yngste broderns säng och lade sig der.
Icke förr hade hon lagt sig, så hörde hon det susade och hven i luften, och så kommo alla tolf vildänderna farande in; men i detsamma, de voro öfver tröskeln, blefvo de straxt till prinsar. ”Ack, hur godt och varmt här är då,” sade de. ”Gud signe den, som har lagt på elden och kokat sådan god mat åt oss!” och så togo de hvar sin silfversked och skulle till att äta. Men då hvar hade tagit sin, blef der ändå en liggande igen, och den var så lik de öfriga, att de icke kunde skilja den från dem. Då sågo de på hvarandra och förundrade sig; ”det är vår systers sked,” sade de, ”och är skeden här, kan hon heller inte vara långt borta.” — ”Är det vår systers sked, och finnes hon är, så skall hon dräpas, för hon är skuld till allt det onda vi lide,” sade den äldste af prinsarne, och det låg hon under sängen och hörde på. ”Nej,” sade den yngste, ”det vore synd att dräpa henne för det; hon kan icke rå för, att vi lida ondt; skulle någon vara orsak till det, så skulle det vara vår egen moder.”
De gåfvo sig då till att leta efter henne både högt och lågt, och tillsist letade de också under alla sängarne, och då de kommo till den yngsta prinsens säng, funno de henne och drogo henne fram. Den äldsta prinsen ville igen, att hon skulle dräpas, men hon gret och bad så vackert för sig: ”Åh, Herre Gud, dräp mig inte,” sade hon,
