sådant hull, att det sken af den. ”Du är vacker du, lilla fålungen min!” sade gossen. ”Ja, men vill du slå ihjäl de andra fålungarne, så att jag kan få dia alla stoen ett år, så skall du få se, att jag skall blifva stor och vacker då,” sade fålen. Ja, det gjorde gossen; han slog ihjäl alla tolf fålarne, och gick så hem igen.
Då han nu kom igen nästa år och skulle se till fålen och stona, var den så fet, så fet, att det glänste af huden på den, och så stor var den, att gossen nätt och jemt kunde komma opp på den; och alla stona hade fått hvar sin fålunge igen. ”Ja, det är sannt, att jag fick lön för det jag lät dig dia alla stoen mina,” sade gossen till ettåringen, ”men nu är du stor nog, nu får du följa med mig.” — ”Nej, jag skall gå här ett år till,” sade fålen; ”slå nu ihjäl de tolf fålungarna, så att jag får dia alla stoen detta året också, så skall du få se, att jag skall blifva stor och vacker till sommaren!” Ja, det gjorde gossen igen; och då han kom opp i hagarne det andra året och skulle se till fålen sin och stoen, hade de hvar sin fålunge, men fålen var så stor, att gossen alls inte nådde opp, då han ville taga i nacken på den, för att känna, huru fet han var, och så blank var den, att det lyste af den. ”Stor och vacker var du förlidet år, fålen min, men i år är du ännu grannare,” sade gossen ; ”dylik häst finnes inte i konungens gård. Men nu får du följa med mig.” — ”Nej,” sade fålen igen; ”jag far gå här ännu ett år till. Slå nu bara ihjäl de tolf fålungarne igen, så att jag får dia stoen detta året också, så skall du väl få se mig till sommaren!” Ja, gossen gjorde det också ; han slog ihjäl alla fålungarne, och så gick han hem igen.
Men då han kom igen det följande året och skulle se till fålen och stoen sina, blef han rent förfärad. Så stor och grofvuxen hade han aldrig trott, att en häst kunde blifva; ty fålen måste lägga sig ned på alla fyra, förrän gossen kunde komma åt att ta på den; han hade göra med att komma
