upp på den, fastän den låg, och så smäckfet var den, att det glänste och blänkte af den som ett spegelglas. Och den gången var icke fålen ovillig till att följa honom. Han satte sig då opp på den, och då han kom ridande hem till sina bröder, slogo de händerna samman och förundrade sig, för sådan häst hade de hvarken sett eller hört talas om förr. ”Om J nu viljen skaffa mig så god skoning under hästen min, och så fin sadel och betsel, som kan finnas,” sade gossen, ”så skolen J få alla tolf stoen mina, sådana de stå och gå oppe i hagarne, och de tolf fålungarne deras också,” — det året hade också hvart sto fått en fåle. — Det ville bröderna gerna, och så fick gossen sådan skoning under hästen, att stenstyckena flögo högt i luften, när han red bortöfver fjellen, och sådan guldsadel och sådant guldbetsel fick han, att det lyste och blänkte lång väg af dem. ”Nu resa vi till kungsgården,” sade Storblacken — det var hans namn — ”men kom väl ihåg att bedja konungen om godt stallrum och godt foder till mig.” Ja, det lofvade gossen, att han inte skulle glömma. Han red från gården och en kan nog veta, att han inte var länge på vägen till kungsgården med en sådan häst han hade.
Då han kom dit, stod konungen ute på trappan, och han stirrade och såg på honom, som kom ridande. ”Nej, nej!” sade han, ”sådan karl och sådan häst har jag aldrig sett i mitt lefvande lif förr;” och då gossen sporde, om han kunde få tjenst i kungsgården, blef kungen så glad, att han var färdig att hoppa och dansa, der han stod på trappan; jo, det var väl möjligt, att han kunde få tjenst. ”Ja, men godt stallrum och försvarligt foder vill jag ha till hästen min,” sade gossen. Ja, han skulle få hö och hafre, sa mycket fålen ville ha, och alla de andra riddarne måste leda hästarne sina ut ur stallet, der skulle Storblacken sta allena, så att den kunde ha riktigt godt rum.
Men det varade icke länge förrän de andra i kungs-
