let femton alnar ned i jorden, och så höllo de på tills konungen icke kunde se mera till fjellet.
Då gossen kom ned igen till kungsgården, sporde han konungen, om icke prinsessan ännu skulle vara hans, för nu visste han inte annat än att solen sken i slottet, sade han. Men då hade de andra i slottet åter retat upp konungen, och så svarade han, att gossen nog skulle få henne, han hade aldrig tänkt annat, men först skulle han skaffa henne så grann brudhäst, som han hade brudgumshäst. Gossen sade, att det hade konungen aldrig tält om förr, och nu tycktes honom att han hade förtjent prinsessan; men konungen blef vid sitt, och dersom gossen inte kunde det, skulle han mista lifvet till, sade konungen. Gossen gick ned i stallet igen, och sorgsen och bedröfvad var han, det kan en väl veta. Der förtäljde han för Storblacken, att nu hade konungen ålagt honom att skaffa prinsessan lika så grann brudhäst som han hade brudgumshäst, annars skulle han mista lifvet; ”men det blifver nog inte lätt det,” sade han, ”för din make gifves väl inte i verlden.” — ”Åh jo, det finnes make till mig,” svarade fålen; ”men lätt blifver det inte att få honom; den är i helfvete den. Men vi få väl försöka. Nu skall du gå upp till konungen och fordra ny skoning under mig, och till den må det vara tjugo pund jern och tolf pund stål igen, och två smeder, en till att smida och en till att lägga under, men se ändtligen till, att hakarne äro väl hvässte; och tolf tunnor råg och tolf tunnor korn och tolf slagtade oxar må vi ha med oss, och alla tolf oxhudarne med tolfhundrade spikar i hvar; allt detta skola vi ha, samt en tjärtunna med tolf tunnor tjära i.” Gossen gick upp till konungen och begärde aUt det fålen hade sagt, och konungen tyckte nu också att det var skam att neka honom det, derföre fick han det alltsammans.
Så satte han sig upp på Storblacken och red ifrån gården, och då han nu hade ridit långt, långt bort öfver
