både berg och dalar, sporde fålen: ”Hör du något?” — ”Ja, det susar så fult uppe i luften; jag tror jag blir rädd, jag,” sade gossen. ”Det är alla vilda foglar, som i skogen äro, som komma flygande; de äro utskickade för att stanna oss,” sade fålen. ”Men skär hål på kornsäckarna, du, så få de så brådtom med kornet att de glömma oss.” Ja, det gjorde gossen, han skar hål på spanmålssäckarne, så kornet och rågen rann öfver åt alla sidor. Så kommo alla de vilda foglarne, som i skogen voro, så tjockt att det svartnade för solen; men då de fingo se säden, så kunde de icke hålla sig, utan slogo sig ned och begynte att hacka och picka upp rågen och kornet, och tillsist begynte de att slåss sinsemellan; gossen och fålen gjorde de icke något, dem glömde de rakt bort.
Nu red gossen igen, både länge och väl, öfver berg och dalar, öfver åsar och kärr; då började fålen att lyssna igen, och så sporde den gossen, om han hörde något nu. ”Jo, nu hör jag det brakar så styggt i skogen på alla kanter; jag tror jag blir rädd nu,” sade gossen. ”Det är alla de vilda djur, som i skogen äro, det,” sade fålen; ”de äro utsända för att stanna oss. Men kasta bara ut de tolf oxekropparne, så ha de nog att göra med dem och så glömma de oss.” Ja, gossen kastade ut oxekropparne, och så kommo alla de vilda djuren i skogen voro, både björnar och vargar och lejon och alla slags vilda djur; men då de fingo se oxekropparne, begynte de att slåss om dem, så blodet strömmade, och gossen och fålen glömde de rent.
Så red gossen bortåt igen, det var många, många mil, för med Storblacken gick det inte sakta, det kan man nog veta; så gnäggade fålen. ”Hör du något?” sade den. ”Jo, jag hörde likasom en fålunge gnägga så fint, långt, långt borta,” svarade gossen. ”Det var nog en vuxen fålunge det!” sade fålen, ”det höres så fint för det att han är så långt från oss.” Derpå reste de ett godt stycke igen. Så
