Sida:Norska Folksagor och Äfventyr.djvu/170

Den här sidan har korrekturlästs
156
STORBLACKEN.

gnäggade fålen på nytt. ”Hör du något nu,” sade han. Ja, nu hörde jag tydligen det gnäggade som en vuxen häst,” svarade gossen. ”Ja, du får nog höra den en gång ännu,” sade fålen, ”då skall du höra det är mål i den.” De reste åter ett stycke, så gnäggade fålen tredje gången, men förrän den nu hann spörja gossen om han hörde något, så gnäggade det så att gossen trodde både berg och fjellar skulle remna. ”Nu är den här,” sade fålen. ”Skynda dig nu och kasta oxehudarne med spikarne i öfver mig, och tjärtunnan kastar du bort öfver marken; klif så upp i den stora granen der. När den kommer, sprutar den eld ut ur begge näsborrarne, och då fastnar den i tjärtunnan. Lägg då väl märke: om lågan stiger, så vinner jag; men om den faller, så tappar jag. Men ser du jag vinner, så kastar du på den betslet — det må du taga af mig — och då blir den spak.” Knappt hade gossen hunnit kasta spikhudarne öfver fålen och tjärtunnan bort öfver marken och väl kommit upp i granen, så kom det en häst, så elden sprutade af den, och så flög det eld i tjärtunnan med detsamma, och den hästen och Storblacken till att slåss, så stenarne dansade himmelshögt. De betos och de slogos både med frambenen och bakbenen, och stundtals såg gossen på dem och stundtals på tjärtunnan, men till slut steg lågan: för hvar den andra hästen bet och hvar den slog, så träffade den spikhudarne, och så måste den gifva sig. Då gossen såg det, var han icke sen att komma ned ur trädet och få betslet kastadt på den, och då blef den så spak, att han kunnat styra den med en tvinntråd. Den hästen var också black, och så lik Storblacken, att ingen kunde skilja den ena från den andra. Gossen satte sig upp på den hästen han hade fångat, och red hem igen till kungsgården, och fålen sprang med lös. Då han kom dit, stod kungen ute på gården. ”Kan du säga mig hvilkendera hästen jag fångat, och hvilken af dem jag hade förut?” sade gossen. ”Kan