gossen opp i köket och till att bryna den största brödknifven, han kunde finna, grep så det tredje brödet från venster hand och satte knifven på det, likasom ville han skära det tvärt igenom. ”Jag vill ha mig en skalk af detta brödet,” sade han. ”Nej, kära vän, skär inte, det är jag!” sade prinsessan igen, och så hade han funnit henne andra gången.
Så skulle han till att gömma sig; men honom sade Storblacken så väl för, att han icke var god till att finna igen. Först skapade han sig till en fäfluga och gömde sig i venstra näsborren på Storblacken; och prinsessan gick och letade och sökte allestädes, både högt och lågt, och så ville hon också upp i spiltan till fålen; men han till att bita och slå omkring sig, så att hon inte tordes komma dit, och så kunde hon inte finna honom. ”Ja, då jag inte kan finna dig, så får du komma fram igen af dig sjelf,” sade hon, och straxt stod gossen der på stallgolfvet. Andra gången sade Storblacken honom igen, hvad han skulle göra sig till, och den gången skapte han sig till en jordklump och satte sig emellan hofven och skon på det venstra frambenet på fålen; kungadottren gick och letade och letade igen, både ute och inne, och till sist kom hon då i stallet och ville upp i spiltan till fålen. Ja, den gången lät han henne komma upp till sig, och hon sökte både högt och lågt; men under hofvarne kunde hon icke komma, han stod för fast på fötterna till det, Storblacken; och så kunde hon inte finna gossen. ”Ja, så får du komma fram igen af dig sjelf då, då jag inte kan finna dig,” sade prinsessan, och i detsamma stod gossen vid sidan af henne på stallgolfvet. ”Jo, nu är du min,” sade gossen till prinsessan; ”för nu kan du se, att det är så bestämdt,” sade han till kungen. ”Ja, är det så bestämdt, så får det så bli,” sade konungen. Der blef lagadt till bröllop både väl och snart, och gossen satte sig på Storblacken och konungadottren på maken hans; då kan en nog veta, att de inte voro länge på kyrkvägen.
