— ”Hvad är det för folk, som bo här då?” sade gossen. ”Åh, det är röfvare och tocket pack, det,” sade käringen, ”och mig ha de röfvat, då jag var liten, och haft till hushållerska åt sig,” sade hon. ”Jag tror nog jag lägger mig likafullt, jag,” sade gossen, ”det får gå som det vill, för ut vill jag inte mera i dylikt väder och nattetid.” — ”Ja, det blifver värst för dig sjelf det,” sade käringen.
Gossen lade sig då i en säng, som stod der, men sofva tordes han inte, och bäst det var, kommo röfrarne, och så sade käringen, att det var kommen en fremmande karl dit, som hon inte kunnat få till att gå igen.
”Såg du om han hade pengar?” sade röfrarne. ”Jo, han pengar, den stymparn!” sade käringen, ”det var inte mer än jemt han hade kläderna på kroppen.” Röfrarne började då öfverlägga med hvarandra om, hvad de skulle göra med honom, om de skulle slå ihjäl honom, eller hvad de eljest skulle göra. Genast stod gossen upp och började tala med dem och sporde dem, om de inte behöfde en tjenstedräng, för han kunde nog ha lust till att tjena hos dem. ”Jo,” sade de, ”har du lust och du vill drifva det handtverket vi drifva, så kan du nog få tjenst här.” — ”Ja, det är sak samma,” sade gossen, ”hvad handtverk det är, för då jag reste hemifrån, fick jag lof af far min att taga mig till hvad jag ville ” — ”Har du lust till att stjäla då?” sade röfrarne. ”Ja,” sade gossen; det handtverket kunde han nog lära, mente han. Så bodde der en man ett stycke från dem, som hade tre oxar; en af dem skulle han resa till staden med och sälja, och det hade röfrarne fått spörja; så sade de till gossen, att om han var god till att stjäla från honom oxen på vägen, så att han inte visste om det, och så, att han inte gjorde honom något, så skulle han få lof att vara tjenstedräng hos dem. — Ja, gossen tog med sig en vacker sko, som stod der med silfverspänne i, och lade åstad; skon satte
