Sida:Norska Folksagor och Äfventyr.djvu/181

Den här sidan har korrekturlästs
167
MÄSTERTJUFVEN.

Långt om länge kom han på den vägen han gick då han kom till röfrarne. Då han kom hemåt, der hans far bodde, så tog han på sig en mundering han hade funnit ibland det, som han hade tagit ifrån röfrarne, hvilken var gjord likasom åt en general, och körde in på gården som en annan storkarl. Sedan så gick han in och sporde, om han kunde få hus der. Nej, det kunde han då alldeles inte. ”Huru skulle jag kunna låna hus åt en sådan herre, jag?” sade mannen, ”det är knappt jag har kläder att ligga på sjelf, och usla nog äro de.” — ”Du har alltid varit hård du,”” sade gossen, ”och det är du nog ännu, sedan du inte vill låna din son hus.” — ”Är du min son?” sade mannen. ”Känner du inte igen mig då?” sade gossen. Jo, så kände han honom nog igen. ”Men hvad har du tagit dig till, då det har blifvit en sådan karl af dig i en sådan hast?” sade mannen. ”Jo det skall jag säga dig,” sade gossen, ”du sade, jag kunde få taga mig till hvad jag ville, och så gaf jag mig i lära hos några tjufvar och röfvare, och nu har jag stått ut läran och är blifven mästertjuf,” sade han.

Så bodde der en amtman tätt vid der hans fars stuga låg; och han hade en sådan stor gård och så mycket pengar, att han icke visste någon räkning på dem, och en dotter hade han också, som både var vacker och fin och god och snäll. Henne ville mästertjufven ha, och så sade han till sin far, att han skulle gå till amtmannen och begära dottern hans åt honom. ”Spörjer han hvad handtverk jag drifver, kan du säga att jag är mästertjuf,” sade han. ”Jag menar du är tokig jag,” sade mannen, ”för klok kan du inte vara, när du tänker på slik galenskap.” Jo, han skulle och måste gå till amtmannen och bedja om hans dotter, det var ingen råd för det, sade gossen. ”Nej, men jag törs inte gå till amtmannen och vara din talman, han som är så rik och har så