men då han hade gått ett stycke mötte de honom med häst, för mästertjufven hade allt varit hemma hos honom.
Dagen efter kom han till amtmannen och ville ha hans dotter, som han hade lofvat honom. Amtmannen talade nu godt med honom igen, gaf honom tvåhundra daler och sade, att han måste göra ett profstycke till; kunde han det, skulle han få henne. Åja, mästertjufven trodde nog det, om han bara fick höra, hvad det var för något. ”Tror du, att du kan stjäla lakanet ur sängen vår, och linnet af hustrun min?” sade amtmannen. ”Det vore väl inte omöjligt det,” sade mästertjufven, ”fick jag så sannt dotter din, så …”
Då det led på natten, gick mästertjufven ut och skar ned en tjuf, som hängde i galgen, lade honom på sin rygg, och tog honom med sig; så fick han fatt på en stor stege och den satte han upp till kammarfönstret hos amtmannen, klef så upp och lyftade den döde upp och ned, alldeles som det hade varit en som tittade utanför fönstret. ”Der är mästertjufven, mor!” sade amtmannen och knuffade till käringen sin. ”Nu skjuter jag honom, jag,” sade han och tog fram en reffelbössa som han hade lagt framför sin säng. ”Ånej, du får inte göra det,” sade frun, ”du har ju sjelf beställt honom hit.” — ”Jo, jag skjuter honom jag, mor,” sade han, och låg der och sigtade och sigtade, men än var hufvudet uppe så att han såg litet af det, och rätt som det var så var det borta igen, till sist fick han sigte; det smälde, och den döde föll så att det dånade i marken. Mästertjufven skyndade sig ned det fortaste han kunde.
”Ja, jag är nu visserligen höga öfverheten,” sade amtmannen; ”men folk får lätt något att säga, och det skulle vara ledsamt om de finge se denna döda menniska; det blir nog bäst att jag går ut och gräfver ner honom.” — ”Det får du göra som dig sjelf synes, far,” sade frun. Amtmannen steg upp och gick ned, och med detsamma
