Sida:Norska Folksagor och Äfventyr.djvu/197

Den här sidan har korrekturlästs
183


38.

Om Resen som icke hade något hjerta på sig.


Det var en gång en konung som hade sju söner, och dem höll han så mycket af, att han aldrig kunde undvara dem alla på en gång: en måste beständigt vara hos honom. Då de blefvo vuxne, skulle de sex ut och fria; men den yngste ville fadern ha qvar hemma, och åt honom skulle de andra taga med sig en prinsessa till kungsgården. Konungen gaf då de sex de grannaste kläder någon hade sett, så det lyste lång väg af dem, och hvar sin häst som kostade många, många hundrade daler, och så reste de. Då de så hade varit på många kungsgårdar och sett på prinsessorna, kommo de sent omsider till en konung som hade sex döttrar; så vackra kungadöttrar hade de aldrig sett, och så friade de till hvar sin, och då de hade fått dem till sina fästemör, reste de hem igen; men de glömde rent, att de skulle ha en prinsessa med sig till Askepilten, som var qvar hemma, så betagna voro de i sina fästmör.

Då de nu hade rest ett godt stycke på hemvägen, kommo de tätt förbi en brant fjellvägg, der resegården var. Der kom Resen ut och fick se dem, och så förvandlade han dem till en sten allesammans, både prinsarne och prinsessorna. Konungen väntade och väntade på de sex sönerna sina, men huru länge han väntade så kom det ingen. Han blef mycket bedröfvad och sade, att han aldrig kunde bli riktigt glad mera; ”hade jag icke dig igen,” sade han till Askepilten, ”så ville jag inte lefva, så