”så går det alldeles som nu: det kommer hårdt väder öfver er med storm, och när det är förbi, blifven I sömnige allesammans; då måste du taga svärdet och ro i land, så kommer du till ett slott, och der stå alla slags vakter, både ulfvar och björnar och lejon; men du skall icke vara rädd för dem, ty de falla dig till fota allesammans. Men när du kommer in i slottet, så ser du honom sitta i ett präktigt gemak, förgyldt och utpyntadt; men tolf hufvuden har han, och prinsessorna sitta på hvar sin guldstol och luska hvar sitt hufvud. Och det kan du nog förstå att de icke tycka om. Så måste du skynda dig att hugga af det ena hufvudet efter det andra; vaknar han och får se dig, så slukar han dig lefvande.” Kungasonen gick ombord med svärdet, och det han hade fått veta kom han väl ihåg. De öfriga lågo ännu och sofvo, och han gömde svärdet i hytten sin, så att hvarkeu Eiddar Röd eller någon af de andra fick se det. Nu började det blåsa igen, och han väckte då de andra och sade, att han icke tyckte det gick an att de skulle sofva längre nu, då det var så god vind. Det var ingen som märkte att han hade varit borta.
Då nu de sju åren voro förbi på tre dagar när, så gick det som trollet hade sagt. Det kom ett starkt oväder och storm, som varade i tre dagar, och då det var förbi, blefvo alla sömniga efter arbetet och lade sig; men den yngste kungasonen rodde i land, och vakterna föllo honom till fota, och sålunda kom han till slottet. Då han kom in i gemaket, satt stortrollet och sof, som trollprinsen hade sagt, och de tolf prinsessorna sutto på hvar sin stol och luskade hvar sitt hufvud. Kungasonen vinkade åt prinsessorna att de skulle flytta sig undan; de pekade på trollet och vinkade åt honom tillbaka, att han skulle gå sin väg och begifva sig bort; men han fortfor att göra miner åt dem att de skulle flytta sig undan, och
