som stå i sten härutanför, vill jag nog försöka att frälsa, och dig vill jag också rädda,” sade han. ”Ja, efter du ändtligen vill försöka, så få vi väl se till att finna på ett råd,” sade prinsessan. ”Nu skall du krypa in under sängen der, och så må du väl lyss efter, hvad jag talar med honom om. Men ligg ändtligen riktigt stilla.” Ja, han kröp då under sängen, och knappt var han väl ditkommen, så kom resen hem. ”Huh! här luktar kristen man inne!” sade resen. ”Ja”, här kom en skata flygande med manben och släppte ned igenom skorstenen,” sade prinsessan; ”jag skyndade mig nog att få det ut, men lukten gick väl inte så snart bort ändå, den.” Ja, då sade resen inte mera om det. Då det nu blef qväll, gingo de till sängs, och då de hade legat en stund, sade kungadottern: ”Det är en ting jag gerna ville spörja dig om, om jag bara tordes.” — ”Hvad är det för en ting?” sporde resen. ”Det är, hvar du har ditt hjerta, då du inte bär det på dig?” sade kungadottern. ”Åh, det är något, du inte behöfver spörja om, men annars ligger det under dörrhällen,” sade resen. ”Åhå! der skola vi väl söka att finna det,” sade Askepilten, som låg under sängen.
Nästa morgon stod resen mycket tidigt opp och gick till skogen, och knappt var han åstad, förrän Askepilten och kungadottern togo till att leta under dörrhällen efter hjertat hans; men för allt de gräfde och letade, så funno de icke något. ”Den gången har han lurat oss,” sade prinsessan, ”men vi få väl fråga honom ännu en gång.” Så samlade hon alla de vackraste blomster, hon kunde finna och strödde rundt om dörrhällen — den hade de lagt på sitt rätta ställe igen — och då det led mot den tid, att de väntade resen hem, kröp Askepilten under sängen igen. Då han väl var under den, så kom resen. ”Hutetu! här luktar kristen man inne!” sade resen. ”Ja, hit kom en skata flygande med ett manben i näbben och släppte det
