190
39.
Det går ingen nöd på den, som alla qvinnfolk äro galna uti.
Det var en gång tre bröder; jag vet icke riktigt, huru
det hade gått till, men de hade fått hvar sin önskan, så
att de kunde få en sak, hvad de ville. De två betänkte sig
inte länge, de önskade, att hvar gång, de stucko handen i
fickan, skulle de alltid finna penningar; ”för när man har
så mycket penningar, man vill, kommer man alltid fram i
verlden,” sade de. Men den yngste visste att önska det,
som var bättre; han önskade, att alla qvinnfolk skulle
blifva kära i honom, bara de sågo honom: det skall du få
höra, var bättre än både penningar och gods. Då de nu
hade gjort önskningarna sina, ville de två ut i verlden,
och Askepilten bad då om han icke kunde få följa med;
men det ville de alls icke gifva honom lof till. Hvart vi
komma, så blifva vi mottagne som grefvar och prinsar,”
sade de ; ”men du din utsvultna stackare, som intet har och
intet får, hur kan du tro, att någon bryr sig om dig?”
— ”Men jag kunde väl få lof att vara i följe med er likväl,”
sade Askepilten; ”det torde väl falla en stekbit af
till mig också, när jag är i följe med så höga herrar.”
Sent omsider skulle han få följa med dem, ifall han ville vara
deras tjenare; men annars ville de alls icke veta af honom.
Då de nu rest en dag eller något, kommo de till en gästgifvaregård; der togo de in, de två, som penningar hade, och begärde in både stek och fisk, både bran vin och mjöd och allt, som godt var, men Askepilten, stackare, skulle se efter allt det, som tillhörde de två förnäma herrarne. Men som han gick fram och tillbaka ute på gården, kom gäst-
