grötgrytan din, skall jag försöka att få fötter under dig, jag!” Hustrun måste då skynda sig ut i köket det fortaste hon kunde, för hon visste att mannen icke var att narras med; men rätt som det var, så smög hon sig ut på gården, och gaf Askepilten en liten kagge. ”När du bara vrider på tappen,” sade hon, ”så får du alla de präktigaste sorters dryckesvaror, du vill, både mjöd och vin och bränvin. Det skall du ha, för det du är så vacker,” sade hon.
Då nu de två bröderna hade ätit och druckit så mycket de ville, reste de från gästgifvaregården, och Askepilten stod bakpå vagnen igen, och skulle vara deras tjenare; så körde de både långt och länge tills de kommo till en kungsgård, och der gåfvo de begge äldsta bröderna sig ut för två kejsarsöner, och då de hade penningar nog och voro så granna, att det sken lång väg af dem, blefvo de godt och väl mottagne; de skulle bo på slottet, och konungen visste icke huru stor ståt, han ville göra för dem. Men Askepilten, som gick i desamma trasorna, han hade haft på hemifrån, och som inte hade en skilling i fickan, honom tog vakten på kungsgården och satte honom ut på en ö; ditut rodde de med alla tiggare och trasvargar, som kommo till kungsgården, det hade konungen befallt, för att de icke skulle förstöra glädjen på slottet, när de gingo så trasiga och osnygga; och ditut blef det icke bragt mera mat, än att de nätt och jemt kunde berga lifvet. Askepiltens bröder sågo nog, att vakten rodde ut till ön med honom; men de voro glade, att de blefvo honom qvitt, och brydde sig icke det minsta om det. Men då nu Askepilten kom ut till ön, tog han bara fram saxen sin, och klippte med den i luften; så klippte saxen till de grannaste kläder, någon kunde önska sig, både af siden och silke, så att trasvargarne ute på ön blefvo mycket grannare än konungen och alla de, som på slottet voro. Derpå tog Askepil-
