ten duken sin och bredde den ut, och så fingo de mat, de stackars tiggarna också; dylikt gästabud hade aldrig stått i konungens gård, som det den dagen stod på Tiggarön. ”J aren väl törstige också,” sade Askepilten; han fram med kaggen sin och vred litet på tappen; så fingo tiggarne något att dricka också; och dylikt öl och sådant mjöd hade konungen sjelf icke smakat i hela sin lifstid.
Då nu de, som skulle bringa mat till tiggarne på ön, kommo roende med kalla grötskofvorna och mjölkflaskorna sina, — det var maten, som de stackarne skulle ha, — så ville de på ön icke smaka det en gång, och de från kungsgården blefvo mycket förundrade deröfver, men ändå mera förundrade blefvo de, då de riktigt fingo se på tiggarne, för de voro så granna, att de trodde det var bara kejsare och påfvar allesammans, och att de hade rott ut till vilse ö; men då de sågo sig bättre före, kände de den väl igen. Då kunde de finna, att det måtte vara den, de hade rott dit dagen förut, som hade skaffat tiggarne på ön all denna ståt och herrlighet; och då de kommo tillbaka till kungsgården, voro de icke sene att förtälja, att nu hade han, som de rodde ut med förra dagen, klädt upp alla tiggarne så granna och så präktiga, att det lyste af dem; ”gröten och mjölken, vi kommo med, ville de icke en gång smaka, så högfärdiga äro de blefne,” sade de. En af dem hade också fått reda på, att gossen hade en sax, som han hade klippt till kläderna med; ”när han sticker den saxen upp i luften och klipper med den, så klipper han igenom bara silke och siden,” sade han. Då prinsessan fick höra det, hade hon hvarken rast eller ro i sig, förrän hon fick se gossen och saxen, som klippte både silke och siden ur luften; den saxen var nog värd att ha, tänkte hon, med den kunde hon få all den ståt, hon önskade sig. Hon bad då konungen så länge, till dess han måste sända bud efter gossen, som egde saxen, och då han kom till kungsgården,
