meliten, och hon hörde, att han låg och skrattade, men hon kunde alls icke finna honom igen. ”Pip, pip, här är jag då!” sade Tummeliten och kom fram ur örat på hästen. Så måste han lofva, att han inte skulle gömma sig oftare; men då de hade kört ett stycke, så var han borta igen; han kunde icke låta bli att gömma sig. Modren, hon letade och gret och ropade på honom; men han var borta och blef borta, och för allt hon letade, kunde hon icke finna honom på något sätt. ”Pip, pip, här är jag då!” sade Tummeliten. Men hon kunde alls inte finna, hvar han var, för det hördes så otydligt. Hon letade och han sade ”Pip, här är jag,” och log och roade sig, för det hon inte kunde finna honom igen; men rätt som det var, så nös hästen, och så nös den Tummeliten ut; för han hade satt sig i den ena näsborren på den. Modren tog honom nu och stoppade honom i en påse; hon visste icke annan råd, för hon kunde finna att han icke kunde låta bli att gömma sig. Då de kommo till kungsgården, så blef det snart trolofning, för prinsessan tyckte att han var en vacker liten gosse, och det dröjde icke länge förrän det blef bröllop heller.
Då de skulle spisa om middagen i bröllopsgården, så satt Tummeliten till bords vid sidan af prinsessan; men han var värre än illa deran, för då han skulle till att spisa, kunde han icke nå upp, och hade visst icke fått en bit, om inte prinsessan tagit och hjelpt honom upp på bordet. Nu gick det både godt och väl så länge han kunde spisa af tallricken, men så kom det in ett stort, stort grötfat; det kunde han inte nå opp till; men Tummeliten visste råd, han satte sig på bredden. Men så var det ett smöröga midt uti fatet; det kunde han inte nå, och så måste han sätta sig ute på kanten af smörögat; men rätt som det var, kom prinsessan med en stor sked och skulle doppa en duktig grötbit i smöret, och så kom hon åt Tummeliten, så att han föll ned och drunknade i smörögat.
