Sida:Norska Folksagor och Äfventyr.djvu/222

Den här sidan har korrekturlästs
208
VÄL GJORDT OCH ILLA LÖNADT.

Då tog mannen yxan och klöf skallen på björnen, så den låg död med ens, och han och räfven voro såta vänner, men då de kommo nära gården, sade räfven:

”Jag har inte lust att följa med dig hem, för jag tycker inte om rackorna dina, men jag skall vänta här, så kan du komma hit med bocken åt mig; tag bara en som är bra fet.”

Ja, det lofvade mannen och tackade för hjelpen. Då han hade satt in hästen, gick han bort åt fårhuset till.

”Hvart ska’ du hän?” sade käringen hans.

”Åh, jag ska’ bort i fårhuset och hemta en fet bock åt den snälla räfven, som frälste hästen våran,” sade mannen, ”för jag har lofvat honom det.”

”Det ska’ pocker ge den tjufräfven någon bock,” sade sade käringen. Hästen ha vi ju, och björnen på köpet, och räfven har allt stulit flera gäss från oss än bocken är värd, och har han inte gjort det, så kan han göra det,” sade hon. ”Nej, tag ett par af de argaste hundarne i säcken din och släpp efter honom du, så bli vi kanhända qvitt den tjufstrykern,” sade käringen.

Det tyckte mannen var ett godt råd, och så tog han två argsinta röda hundar, stoppade dem i säcken och gick åstad.

”Har du bocken med dig?” sade räfven.

”Ja, kom och tag’en,” sade mannen, löste upp säckbandet och släppte lös hundarna.

”Uff!” sade räfven och gjorde ett hopp; ”det är sannt som de säga för ett gammalt ord, att väl gjordt blir illa lönadt, och nu ser jag det också är sannt, att frän der äro fränder värst,” sade han, då han såg att de röda hundarna satte efter honom.