Hon gret och jämrade sig, men det var intet att göra vid det, han måste resa. Då sporde hon, om hon då inte kunde få följa med. Nej, det gick inte an. ”Kan du säga mig vägen så skall jag leta upp dig; det kan jag väl få lof till?” sade hon. Ja, det kunde hon, sade han, men det var ingen väg dit, det låg östanför solen och vestanför månan, och dit kunde hon aldrig finna någon väg.
Om morgonen då hon vaknade voro både prinsen och slottet borta; hon låg på en liten grön fläck midt inne i mörka, täta skogen och vid sidan af henne låg detsamma trasknytet, hon hade haft hemifrån. Då hon nu hade gnidit sömnen ur ögonen sina och gråtit sig trött, gaf hon sig på vägen, och så gick hon många, många dagar, till dess hon kom till ett stort berg. Utanför det satt en gammal käring och lekte med ett guldäpple. Henne sporde hon om hon visste vägen till prinsen, som var hos styfmodern sin på ett slott, som låg östanför solen och vestanför månan, och som skulle ha en prinsessa med en näsa, som var tre alnar lång. ”Huru känner du honom?” sporde käringen; ”kanske det var du, som skulle haft honom?” — ”Ja, det var det.” — ”Jaså, är det du?” sade käringen; ”ja, jag vet icke något mera om honom, jag, än att han bor på det slottet, som är östanför solen och vestanför månan, och dit kommer du sent eller aldrig, men du skall få låna hästen min och den kan du rida på till grannkäringen min; kanske hon kan säga dig det, och när du är kommen fram, så kan du bara slå till hästen under det venstra örat och bedja den gå hem igen; och detta guldäpple kan du taga med dig.”
Hon satte sig upp på hästen och red i lång, lång tid, och så kom hon till sist till ett berg, der det satt en gammal käring utanför med en gullnystvinda. Henne sporde hon om hon visste vägen till det slottet, som låg östanför solen och vestanför månan. Hon sade, som den förra kä-
