dit en endaste gång, men då var jag så trött, att jag inte orkade blåsa på många dagar efter. Men är det så, att du ändteligen vill dit och inte är rädd för att vara med mig, så skall jag taga dig på ryggen min och försöka om jag kan blåsa dig dit.” Ja, hon ville och hon måste dit, om det på något sätt eller vis var möjligt, och rädd var hon icke, om det gick aldrig så galet. ”Ja, ja, du får ligga öfver här i natt,” sade nordanvinden, ”för vi må hafva dagen på oss, och väl det, om vi skola hinna fram dit.”
Tidigt den andra morgonen väckte nordanvinden henne och blåste sig upp och gjorde sig så stor och stark, att det var svårt att se på; och så bar det åstad med dem högt igenom luften, som om de skulle fara till verldens ände med detsamma. På bygden var det sådan storm, att det rök ned både skogsstycken och hus, och då de kommo ut öfver Storsjön, förliste der skepp i hundradetal. Så foro de åstad så långt, så långt, att ingen kan tro hur långt de foro, och alltid gick det utöfver hafvet, och nordanvinden blef tröttare och tröttare och så utfaren, att den nästan icke orkade att blåsa längre, och det saktade och saktade mera och mera med den, och till sist gick det så lågt, att böljetopparne slogo om hälarne hennes. ”Är du rädd?” sade nordanvinden. ”Nej,” sade hon, det var hon inte. Men de voro inte långt från land heller, och det var nättopp så mycken makt qvar i nordanvinden, att han kunde kasta henne upp på stranden under fönsterna på slottet, som låg östanför solen och vestanför månan; men då var han också så trött och usel, att han måste hvila öfver många dagar, förrän han kunde komma hem igen.
Den andra morgonen satte hon sig till att leka med guldäpplet utanför fönsterna i slottet, och det första hon såg var det näseskrofvet, som skulle ha prinsen. ”Hvad skall du ha för guldäpplet ditt, du?” sade hon och öppnade fönstret. ”Det är icke till salu hvarken för pennin-
