gar eller guld,” sade flickan. ”Är det inte till salu för guld eller penningar? hvad är det då du vill ha för det? du kan få hvad du vill!” sade prinsessan. ”Ja, om jag kan komina till den prinsen, som är här, och få vara hos honom i natt, så skall du få det,” sade hon, som var kommen med nordanvinden. Ja, det kunde hon nog, det gick godt för sig. Prinsessan fick guldäpplet; men då flickan kom upp på rummet till prinsen om qvällen, så sof han; hon ropade på honom och skakade honom och allt emellan så gret hon, men hon kunde inte få honom vaken. Om morgonen då dagen började lysa, kom prinsessan med den långa näsan och jagade henne ut igen.
Om dagen satte hon sig utanför fönsterna i slottet och nystade på nystvindan, och då gick det på samma sätt som förut. Prinsessan sporde hvad hon ville ha för den, och hon sade, att den hvarken var till salu för guld eller penningar, men kunde hon få lof till att komma upp till prinsen och vara hos honom om natten, så skulle hon få den. Men då hon kom ditupp, så sof han igen, och för allt hon ropade och skrek och ristade honom, och för allt hon gret, så sof han, så att hon icke var i stånd till att få lif i honom; och då dagen började lysa om morgonen, kom prinsessan med långa näsan och jagade henne ut igen.
Då det led fram på dagen, satte flickan sig utanför fönsterna i slottet till att spinna på guldrocken, och den ville prinsessan med den långa näsan också ha. Hon öppnade fönstret och sporde hvad hon ville ha för den. Flickan sade nu som de båda förra gångerna, att den icke var till salu hvarken för guld eller penningar, men kunde hon få komma upp till prinsen, som der var, och vara hos honom om natten, då skulle hon få den. Ja, det fick hon gerna. Men så var det några kristna menniskor, som voro
