Sida:Norska Folksagor och Äfventyr.djvu/233

Den här sidan har korrekturlästs
219
HÅKAN BORKENSKÄGG.

blef den. Så skulle de andra trollen till att tvätta; men ju längre det led, desto värre och fulare blef den, och till sist såg hela skjortan ut som om den hade varit i skorstenspipan. ”Ah, J duger inte till något, någon af er!” sade prinsen; ”det sitter en tiggarflicka utanför fönstret här; jag är säker på att hon är mycket skickligare till att tvätta, hon, än någon af eder. Kom in du, flicka!” skrek han. Ja, hon kom in. ”Kan du tvätta ren denna skjortan, du?” sade han. ”Ah, jag vet inte, jag,” sade hon; ”jag tänker nog det.” Och knappt hade hon tagit i skjortan och doppat den ned i vattnet, förrän den var drifvande hvit som ny snö och hvitare ändå, ”Ja, dig vill jag ha!” sade prinsen. Så blef den gamla trollkäringen så arg, att hon sprack, och prinsessan med den långa näsan och småtrollen sprucko nog också, för jag har icke hört något af dem sedan. Prinsen och bruden hans de löste då allt det kristna folket, som var intaget der, och så togo de med sig mycket guld och silfver och flyttade långt bort från slottet, som låg östanför solen och vestanför månan.





46.

Håkan Borkenskägg.


Det var en gång en kungadotter, som var så stolt och högfärdig, att ingen friare var god nog åt henne; alla höll hon för narrar och gaf dem respass den ena efter den andra. Men ändock hon var så stor på, så kom det alltid friare till gården, för hon var vacker, det leda trollet. Så var der en gång kommen en kungason, som ville fria till henne igen, och han hette Håkan Borkenskägg. Men den