nan råd, hon måste släppa honom in, och då han var kommen in, lade han sig på golfvet och sof godt.
En tid derefter kom Håkan igen med oppståndare till rocken, och så satte han sig utanför fönstret hos kungadottren igen och till att fila på den; för den var heller icke riktigt färdig. Då hon hörde att han filade, öppnade hon fönstret och sporde, hvad det var han hade der. ”Åh, det är oppståndaren till den rocken, prinsessan köpte; för jag tänkte som så, att efter hon ville ha rock, så kunde hon väl behöfva oppståndare också.” — ”Hvad skall du ha för den då?” sporde prinsessan. Den var icke till salu den heller; men fick han lof att ligga på golfvet i kammaren hos prinsessan om natten, skulle hon få den. Ja, det skulle han få lof till, men hon bad honom vara stilla och icke gifva sig till att frysa och säga hutetu. Håkan Borkenskägg lofvade nog godt, men då det led på natten, tog han på att huttra och frysa och jämra sig, och så bad han, om han inte kunde få lof att lägga sig på golfvet framför prinsessans säng. Det var icke någon råd för det, hon måste gifva honom lof, om icke konungen skulle få höra det. Håkan Borkenskägg lade sig då på golfvet framför sängen prinsessans och sof både godt och väl. Så dröjde det en god tid, förrän Håkan Borkenskägg kom igen, men då hade han med sig en garnvinda af guld, och den satte han sig till att fila på utanför fönsterna prinsessans om morgonen. Det gick på samma sätt. Då prinsessan hörde det, kom hon till fönstret och helsade på honom och sporde, hvad han skulle ha för garnvindan. ”Den är icke till salu för pengar, men får jag lof att ligga i kammaren din med hufvudet på sängkanten i natt, så skall du få den,” sade Håkan Borkenskägg. Ja, det kunde han nog få, om han bara ville vara stilla och inte göra något väsen, sade prinsessan, och han lofvade, att han skulle göra sitt bästa; men då det led ut på natten, tog
