han på att huttra och frysa, så han hackade tänder. ”Hutetutetu, det är så kallt; åh låt mig få lof att komma opp i sängen och värma mig litet!” sade Håkan Borkenskägg. ”Jag menar, du är galen, jag,” sade prinsessan. ”Hutetutetutetu!” sade Håkan Borkenskägg, ”åh låt mig komma opp i sängen, hutetutetutetu!” — ”Tyst, tyst, tig stilla för Guds skuld!” sade prinsessan, ”får far höra, det är manfolk här, så blifver jag rent olycklig; jag tror visst, han tager lifvet af mig med detsamma.” — ”Hutetutetutetu, släpp mig opp i sängen!” sade Håkan Borkenskägg och frös så hela rummet skakade. Det var icke någon råd för det, hon måste släppa honom opp i sängen, då sof han både godt och väl. Men en tid efter fick prinsessan ett barn, och konungen blef så arg, att han var nära att göra slut på både henne och barnet. Då det gick om litet, kom Håkan Borkenskägg raglande dit en gång som af en händelse, och satt ute i köket liksom en annan fattig man.
Då kungadottren kom ut och fick se honom, sade hon: ”Åh, Gud hjelpe mig för den olycka du har vållat mig! far min är färdig att flyga i flinta, så arg är han; låt mig följa med hem till dig.”
”Det passar nog illa för dig att följa med mig,” sade Håkan, ”jag har inte annat än en riskoja att vara i, och huru jag skall skaffa dig föda, det vet jag inte; för jag sliter illa nog för att skaffa födan åt mig sjelf.” — ”Ja jag är lika glad, huru du har det,” sade hon, ”låt mig bara få följa med dig; för blifver jag här längre, tager visst far lifvet af mig.” Hon fick då lof till att följa med tiggaren, som hon kallade honom, och de gingo både långt och länge, och hon hade det inte för godt på vägen. Då de kommo ut af det landet och in i ett annat rike, sporde prinsessan, hvem det var, som egde det.
”Åh, det är Håkan Borkenskägg, det,” sade han.
