”Här är tiggaren och der är barnet, och låt så riskojan ryka!” sade Håkan Borkenskägg. Och så kände hon igen honom. Då blef det först riktig lustighet och glädje; men sedan har jag hvarken hört dem eller sport dem.
47.
Mästermön.
Det var en gång en konung; han hade flera söner,
jag vet inte riktigt huru många det var, men den yngste
af dem hade ingen ro i sig hemma, han ville med all nöd
och makt ut i verlden och försöka sig, och det måste då
konungen sent omsider låta honom få lof till. Då han hade
rest i några dagar, kom han till en Resegård, och der stadde
han sig i tjenst hos resen. Om morgonen skulle resen ut
och valla getterna sina, och med detsamma han reste af
gården, sade han till kungasonen, att han skulle göra ren
stallet; ”när du har gjort det, skall du slippa att göra mer
i dag, för du skall veta, det är en snäll husbonde du är
kommen till,” sade han. ”Men det du blifver satt till,
skall du göra både godt och väl, och så må du alls inte gå
in i något af de rum, som äro innanför stugan, du var uti
i natt; gör du det, tager jag lifvet af dig.” — ”Ja men, är
det en snäll husbonde också,” sade kungasonen vid sig
sjelf; han gick upp och ned på stuggolfvet och trallade
och sjöng, för han tyckte det var god tid med att göra
ren stallet; men roligt vore det att titta in i de andra
rummen hans likväl, för det är väl något han är rädd för,
efter jag inte skall få lof att komma derin, tänkte han,
och så gick han in i det första rummet. Der hängde en
