kastade munbetslet i gapet på den, och så stod hästen så tålnodig som en lamunge, och det var inte svår sak att få den hem på stallet då, skulle jag tro. Derpå gick han in i stugan igen och gaf sig till att tralla och sjunga.
Så kom resen hem med getterna till qvällen. ”Har du nu hemtat hästen hem från hagen?” sporde resen. ”Ja, jag har visst det, husbond; det var en morsk häst att rida på, men jag red ändå hem och satte den på stallet likaväl, jag,” sade kungasonen. ”Det vill jag se på!” sade resen, han ut i stallet; men så stod hästen der, liksom kungasonen hade sagt. ”Du har visst talt med min Mästermö, för det har du aldrig tagit ur ditt eget bröst,” sade resen igen. ”I går talade husbmd om denna Mästermö, och i dag är det detsamma talet; — åh, Gud välsigne husbond! han vill väl inte visa mig den saken, vet jag, för den skulle jag ha stort nöje af att se,” sade kungasonen, han gjorde sig lika dum och enfaldig igen. ”Åh, tids nog får du se henne,” sade resen.
Den tredje dagens morgon skulle resen ut i skogen med getterna sina igen. ”Idag skall du till helvete och hemta brandskatten,” sade han till kungasonen; ”när du har gjort det, kan du hvila dig resten af dagen, för det är en snäll husbonde du är kommen till, skall du veta,” och så reste han. ”Ja, hur snäll husbonde du är, så är det fula arbeten du sätter mig till likaväl,” sade kungasonen; ”men jag får väl profva på om jag kan finna Mästermön din; du säger väl att hon är din, men kanske hon nog torde säga mig, huru jag skall bära mig åt ändå,” och så gick han in till henne. Då nu Mästermön sporde honom, hvad resen hade satt honom till att göra den dagen, förtäljde han, att han skulle till helvetet och hemta brandskatten. ”Huru vill du bära dig åt med det?” sade Mästermön. ”Ja, det får du nog säga mig, det,” sade kungasonen, ”för i helvete har jag aldrig varit förr, och
