”Halfkokt!” sade den andra blodsdroppen, och så trodde resen det var Mästermön igen; han vände sig på bänken och lade sig att sofva på nytt. Då han nu hade sofvit i många timmar igen, började han att röra och sträcka på sig; ”är det inte kokt ännu” sade han. ”Fullkokt!” sade den tredje blodsdroppen. Resen började då att resa på sig och gnida ögonen, men han kunde inte se den, som hade talat, och nu sporde han efter Mästermön och ropade på henne. Nej, det var ingen som svarade. ”Åhja, hon har väl slunkit ut litet,” tänkte resen; han tog en slef och skulle bort i kitteln och smaka, så var der inte annat än skosulor och trasor och dylikt, och det var kokt ihop, så han inte visste antingen det var gröt eller välling. Då han såg det, kunde han finna huru det var tillgånget, och så blef han så vildsint, att han inte visste hvad ben han skulle stå på, och han efter kungasonen och Mästermön och det så det susade efter det; men det dröjde icke länge, så stod han vid vattnet, och det kunde han inte komma öfver. ”Jo, jo, jag vet väl råd för det, jag skall bara ropa på min elfvasugare,” sade resen, och det gjorde han; så kom elfvasugaren hans och lade sig ned och drack en, två, tre klunkar; och af det minskade vattnet så mycket i hafvet, att resen såg Mästermön och kungasonen ute på skeppet. ”Nu får du kasta ut saltstenen,” sade Mästermön, och det gjorde kungasonen; så blef den till ett fjell så stort och högt tvärt öfver hafvet, att resen icke kunde komma öfver, och inte kunde elfvasugaren få suga mera heller. ”Ja, ja, jag vet väl råd för det,” sade resen; han efter bergnafvaren sin och till att borra i berget, så att elfvasugaren kunde komma till att suga igen; men med detsamma der blef hål och elfvasugaren begynte att dricka, sade Mästermön att kungasonen skulle slå ut en droppe eller två ur flaskan, och så blef hafvet lika fullt igen, och förrän elfvasugaren kunde fa taga en klunk till, voro de i land och så voro de frälste.
