Så skulle de hem till kungasonens fader, men han ville inte på något vis att Mästermön skulle gå, för det tyckte han inte kunde passa sig hvarken för honom eller henne. ”Vänta här bara en liten stund, medan jag går hem efter de sju hästarna, som stå på min faders stall,” sade kungasonen. ”Det är inte lång väg, och inte skall jag vara länge på den heller; men jag vill inte att kärestan min skall komma gående till gårds.” — ”Åhnej, gör inte det, för kommer du hem till kungsgården, så glömmer du mig bara, det vet jag förut,” sade Mästermön. ”Huru skulle jag kunna glömma dig? vi som ha lidit så mycket ondt tillsammans och ha hvarandra så kära?” sade kungasonen; han ville och han måste hem efter vagnen med de sju hästarna för, och hon skulle vänta der vid sjökanten så länge. Ja, till slut måste då Mästermön låta honom göra det, då han ändtligen så ville. ”Men när du kommer dit, skall du inte gifva dig tid till att helsa på någon en gång, utan gå rakt in i slottet och tag hästarne och spänn för och kör det fortaste du kan. För de komma om dig allesammans; men du må låtsa som du inte såg dem, och smaka något må du alls inte ; gör du det, så blifver det olycka både för mig och dig,” sade hon, och det lofvade han.
Men då han kom hem till kungsgården, så skulle just en af bröderna hans ha bröllop, och bruden och all slägten hennes voro allt komne till gården; och så samlade de sig omkring honom allesammans och sporde honom både om det ena och det andra och ville ha honom med sig in; men han låddes som han inte såg dem, utan gick rakt in i stallet och fick ut hästarne och började att spänna för. Då de nu icke på något sätt eller vis kunde få honom med sig in, kommo de ut till honom både med mat och dryck och allt det bästa de hade lagat till bröllopet; men kungasonen ville inte smaka någonting, han skyndade sig bara att spänna för, han. Men till sist så rullade systern till
