och då blef det en sådan storm och oväder, att böljorna vräkte sig mot skeppet och slogo öfver däcket, så att de allt fingo annat att göra än kika efter honom, och då han var förbi dem, lyftade han på klubban för tredje gången, och då fingo de så fullt upp att göra, att de alls icke hade tid att se efter hvad han var för en. Han kom i land långt, långt före skeppet, och då han hade lastat ur båten, sköt han ut den igen, vände om den och sade:
»Båt, gå vägen hem,
Som du gick den fram!»
Och så gick båten.
Sjelf klädde han ut sig som sjöman och gick in i en usel koja till en gammal käring; henne inbillade han att han var en stackars matros, att han hade varit på ett stort skepp som förlist, och att han var den enda som blifvit räddad; och sa bad han om hon icke ville låna husrum åt honom och åt de saker han hade bergat. ”Gud hjelpe mig,” sade gumman, ”jag kan visst inte låta någon fä husrum; I ser hur det är här; jag har icke något att ligga på sjelf, än mindre något att låta andra ligga på.” Ja, det vore detsamma, mente sjömannen tro på; bara han finge tak öfver hufvudet, så vore det likgiltigt hur han låg. Husrum kunde hon då icke neka honom, om han ville hålla till godo med såsom hon hade det. Om aftonen flyttade han in sakerna sina, och han hade icke väl fått dem in, förrän käringen, som gerna ville veta nytt att ränna omkring med, tog till att spörja hvad han var för en, hvar han var ifrån, hur långt bort han hade varit, hvart han ämnade sig, hvad det var han hade med sig, hvad ärende han reste uti, och om han icke sport något om de tolf prinsessorna, som hade försvunnit för många Herrans år sedan, och ännu mycket
