bruden ett äple bort öfver gården till honom; ”då du inte vill smaka något annat, kan du då gerna bita i det, för du kan vara både törstig och hungrig efter den långa vägen,” sade hon, och det gjorde han, han tog äplet och bet i det. Men knappt hade han fått biten i munnen, så glömde han både Mästermön och att han skulle köra efter henne. ”Jag menar jag är galen. Hvad skall jag med hästarne och vagnen?” sade han, och så satte han in hästarne på stallet igen och blef med dem inne i kungsgården, och nu blef det så, att han skulle ha systern till bruden, hon som hade rullat äplet till honom.
Mästermön satt vid sjökanten och väntade både länge och väl, men ingen kungason kom dit. Så gick hon då derifrån, och då hon hade gått ett stycke, kom hon till en liten stuga, som låg för sig sjelf i en skogshage tätt vid kungsgården; der gick hon in och bad om hon inte kunde få lof att stanna der. Det var en gammal käring, som egde stugan, och ett ondsint och argt troll var hon också; i förstone ville hon alldeles icke låta Mästermön få blifva hos sig, men sent omsider skulle hon då för goda ord och betalning få lof likväl. Men styggt och svart var det derinne som i en svinstia; derför sade Mästermön, att hon ville putsa litet, så att det kunde se ut som hos annat folk derinne också. Det tyckte heller inte den gamla käringen om, hon grinade och var arg; men Mästermön brydde sig icke om det; hon tog fram guldskrinet sitt och slog en del deraf i elden, så att guldet flöt ut öfver hela stugan, och så blef den förgyld både inuti och utanpå. Men med detsamma guldet började att fräsa, blef den gamla käringen så rädd, att hon sprang ut, som om den onde sjelf varit efter henne; så kom hon inte ihåg att bocka sig i dörren, och så bröt hon hufvudet af sig mot dörrkarmen.
Morgonen efter kom länsmannen resande der förbi. Han blef rent förundrad öfver guldstugan, som blänkte och
