Sida:Norska Folksagor och Äfventyr.djvu/251

Den här sidan har korrekturlästs
237
MÄSTERMÖN.

glittrade borta i skogshagen, det kan man nog veta, och ännu mera förundrad blef han, då han kom in och fick se den vackra jungfrun som satt der; henne blef han så förälskad i, att han friade till henne straxt på minuten och bad henne både vackert och väl att hon ville blifva madamen hans. ”Ja, har du bra mycket penningar så …” sade Mästermön. Åhja, han hade inte så få ändå, mente länsmannen. Penningarne skulle han nu hem efter, och om qvällen kom han igen, då hade han en hel halftunnsäck med sig, som han satte borta vid bänken. Ja, då han hade så mycket penningar, ville Mästermön ha honom, och så lade de sig tillsammans; men knappt hade de lagt sig, så ville Mästermön upp igen; ”jag har glömt att röra om elden,” sade hon. ”Hvad nu, skulle du stiga upp för det!” sade länsmannen, ”det skall jag göra, det,” — och så sprang han upp på golfvet och bort till spiseln i ett hopp. ”Ja, säg mig till när du håller i eldkaran,” sade Mästermön. ”Nu håller jag i den,” sade länsmannen. ”Så Gud gifve du må hålla i eldkaran och eldkaran i dig, och du må ösa eld och aska öfver dig tills det dagas!” sade Mästermön, och så blef länsmannen stående der hela natten och öste eld och aska öfver sig, och för allt hvad han gret och bad och tiggde, så blef askmörjan icke kallare för det; men då det dagades och han fick makt till att kasta eldkaran, blef han inte länge der, det kan du nog veta, han satte åstad som fogden eller fanden skulle varit i hälarne på honom; och alla, som mötte honom, tittade och skrattade efter länsmannen, för flög gjorde han, som han varit galen, och värre kunde han inte ha sett ut, om han hade varit både flådd och garfvad; och alla så undrade de hvar han hade varit, men han sade inte något om det för skams skull.

Dagen efter kom skrifvaren resande förbi der, hvarest Mästermön bodde; han såg att det glittrade och sken i