för flög gjorde han som han varit galen, och dertill såg han ut värre än om han stångats med gumsarne hela natten.
Den tredje dagen kom fogden resande, så fick han också se guldstugan borta i skogshagen; ja, han måste också in och se hvem som bodde der; och då han fick se Mästermön, blef han så galen i henne, att han friade, bara han hade helsat. Mästermön svarade nu honom som hon hade svarat de andra två, att hade han bra mycket penningar, så ville hon nog ha honom; och dem hade han inte så få af, sade fogden; han skulle straxt hem och hemta dem, och det gjorde han. Då han kom igen om qvällen, hade han en ändå större penningsäck med sig än skrifvaren — det var visst halfannan tunna — och den satte han vid bänken; ja, då skulle det blifva så, att han skulle ha Mästermön. Men knappt hade de lagt sig, så sade Mästermön, att hon hade glömt att släppa in kalfven; den måste hon upp igen och ha in i katten. Nej kors, det skulle hon då alls inte göra, det skulle fogden göra, sade han, och han, så tjock och fet han var, upp ur sängen och ut, så lättfotad som en yngling. ”Ja säg mig till, när du håller i kalfrumpan,” sade Mästermön, och det gjorde han. ”Nu håller jag i kalfrumpan!” ropade fogden. ”Så Gud gifve, du må hålla i kalfrumpan och kalfrumpan i dig, och I må fara all verlden omkring, tills det dagas!” sade Mästermön, och så kan det väl hända fogden fick röra på benen sina; det gick brådt och fort, öfver berg och dalar, och ju mera fogden bannade och skrek, dess fortare satte kalfven i väg. Då det begynte dagas, var fogden nästan sprängd, och så glad var han att få släppa kalfrumpan, att han glömde både penningsäcken och allt; ni må tro att han nu gick litet saktare än länsmannen och skrifvaren hade gjort, men ju saktare han gick, desto bättre tid fingo alla att kika och glo på honom, och det försummade de heller inte, det kan en
