nog veta, så urlakad och uttrasad som han såg ut efter kalfdansen.
Dagen derefter skulle brölloppet stå i kungsgården, och då skulle både den äldsta brodern till kyrkan med sin brud, och han, som hade varit hos resen, med systern hennes. Men då de hade satt sig upp i vagnen och skulle köra från gården, rök den ena selpinnen af, och de gjorde både en och två och tre i stället, men alla så röko de, det halp icke hvad slags trä de togo till pinnar. Detta räckte både länge och väl, och de kunde icke komma från gårds, så de blefvo missmodiga allesammans. Men så sade länsmannen — för han var nu bedd till bröllopet i kungsgården han också, må veta — att der borta i skogshagen bodde en jungfru; ”om I bara fån låna eldrakan, som hon makar ihop glöden sin med, så vet jag visst att den håller,” sade han. Ja, de sände bud till skogshagen och bådo så vackert om de inte kunde få låna eldrakan länsmannen hade talat om; det gafs intet nej till svar, och så hade de då selpinne som icke rök af, må tro. Men med detsamma de nu ville ge sig i väg, så gick vagnsbotten sönder. De till att svarfva ihop en ny vagnsbotten både fort och väl, men hur de spikade ihop den och hvad slags trä de togo, så halp det icke; knappt hade de fått botten i vagnen och skulle från gårds, så rök den itu igen, och så voro de ännu värre ställda än med selpinnen. Men så sade skrifvaren — för var länsmannen med, så kan en väl veta att han också var på bröllopet i kungsgården: — ”Borta i skogshagen der bor en jungfru; kunnen I bara få låna den ena halfdörren i förstugan hennes, så vet jag visst att den skall hålla.” Ja, de sände bud till skogshagen igen och bådo så vackert om de kunde få låna den förgyllda förstugudörren, som skrifvaren hade tält om, och den fingo de straxt. Så skulle de åter i väg, men nu orkade hästarna icke draga vagnen; sex hästar