Sida:Norska Folksagor och Äfventyr.djvu/255

Den här sidan har korrekturlästs
241
MÄSTERMÖN.

hade de redan för den, så spände de för åtta, så tio, så tolf, men hur många de spände för och hur flitigt kusken brukade piskan, så halp det icke; vagnen rörde sig icke ur fläcken. Nu började det lida temligen långt på dagen, och till kyrkan måste och skulle de, så de blefvo rent förtviflade alla som i kungsgården voro; men så sade fogden igen, att borta i den förgyllda stugan i skogshagen bodde en jungfru; bara de kunde få låna kalfven hennes, så — ; ”för den vet jag då bestämdt drar vagnen, om den ock vore så tung som klippan!” sade fogden. De tyckte nog det var förargligt att färdas till kyrkan med en kalf, men det fanns ingen annan råd, de måste sända bud igen och be så vackert från kungen, om han kunde få låna kalfven, som fogden hade tält om, och Mästermön lät dem straxt få den, hon svarade icke nej den gången heller. Då de så fingo den förspänd, så må tro att vagnen fick röra på sig; det gick brådt och fort, öfver stock och sten, så de knappt kunde draga andan, och ibland voro de på marken och ibland i luften; och då de kommo till kyrkan, begynte det gå rundt omkring den som en nystvinda, och det var med yttersta nöd de kunde komma ur vagnen och in i kyrkan. Och tillbaka igen gick det ändå fortare, så de knappast visste af innan de voro i kungsgården igen.

Då de hade satt sig till bords, sade kungasonen — han som hade tjenat i resens gård — att han tyckte de borde bjuda jungfrun nere i skogshagen upp till kungsgården, eftersom hon hade lånat dem eldrakan och förstugudörren och kalfven; ”för hade vi inte fått de tre sakerna, så hade vi inte varit från gårds ännu,” sade han. Ja, det tyckte kungen också var både väl och rätt, och så sände han fem af sina bästa män ned till den förgylda stugan; de sade att de skulle helsa så mycket från kungen och be, om hon inte ville vara så god och kom-


Folksagor och Äfventyr.16