fruktar för att snart blifva riktigt blind,” sade kungen. ”Det skall jag nog säga dig,” sade Trogen, och så förtäljde han, huru han sjelf hade betett sig; kungen reste då till linden samma afton, det kan man väl förstå, och bra blef han, bara han hade smort sig med daggen, som satt på bladen om morgonen. Sedan den tiden var det ingen, som kungen höll så mycket af som Trogen; han måste vara med honom hvar han gick och stod både hemma och borta.
Så var det en dag de gingo i trädgården tillsammans. ”Jag vet icke, huru det kommer till, jag,” sade kungen; ”det finns icke någon i England, som kostar så mycket på sin trädgård som jag, och ändå kan jag icke få ett enda af träden till att bära så mycket som en kart.” — ”Ja, ja,” sade Trogen, ”såvida jag får det, som ligger tre gånger rundt omkring trädgården din, och folk till att gräfva det upp, så skall nog trädgården bli fruktbar.” Ja, detta ville konungen gerna; Trogen fick folk till att gräfva och så fick han till sist upp hela guldkedjan. Nu var Trogen en bottenrik man, mycket, mycket rikare än kungen sjelf; men kungen var ändå väl belåten, för nu bar trädgården så mycket frukt, att grenarne på träden hängde slokande ned till marken, och så söta äpplen och päron hade aldrig någon smakat.
En annan dag gingo kungen och Trogen och pratade med hvarandra; dervid kom prinsessan gående förbi dem, och kungen blef ganska bedröfvad, då han fick se henne. ”Är det icke synd, att en så dejelig konungadotter, som min är, skall vara beröfvad sin talgåfva?” sade han till Trogen. ”Ja, men det finns råd för det,” sade Trogen. Då konungen fick höra det, blef han så glad, att han lofvade honom prinsessan till äkta och halfva riket, ifall han kunde få henne bra igen. Trogen fick ett par man med sig bort i kyrkan och gräfde fram paddan, som satt under altarringen, skar upp henne samt tog brödet och
