248
49.
Per, Pål och Esben Askepilt.
Det var en gång en man, som hade tre söner, Per,
Pål och Esben Askepilt; men något annat än de tre sönerna hade han icke heller, för han var så fattig, att han
icke egde kläder på kroppen, och derföre sade han tidt och
ofta till dem, att de måste ut i verlden för att sjelfva förtjena sitt bröd, hemma hos honom blef det för dem icke
annat än att svälta ihjäl.
Ett stycke bort från hemmet låg kungsgården, och straxt utanför kungens fönster hade det växt upp en ek, som var så stor och lummig, att den skyggade för ljuset till kungsgården; konungen hade lofvat ut mycket, mycket penningar till den, som kunde fälla ned eken, men ingen var istånd dertill, ty så fort någon fick ut ett stycke ur eken växte det alltid två i stället. Likaså ville konungen ha gräfd en brunn, som skulle hålla vatten hela året; för alla grannarne hade brunn, men han hade ingen, hvilket syntes honom vara skamligt. Till den, som kunde gräfva en sådan brunn, att den höll vatten hela året om, hade konungen utlofvat både penningar och annat; men det fanns ingen, som var i stånd dertill, ty kungsgården låg högt, högt uppe på en bergsluttning; sedan man gräft blott några tum ned i jorden, stötte man på den hårda klippan. Men konungen hade nu en gång fått i hufvudet, att han ville ha dessa arbeten verkställda och derför lät han lysa på från alla kyrkbackar både när och fjerran, att den, som kunde hugga ned den stora eken i kungsgården och skaffa honom en brunn, som höll vatten hela året om, skulle få prinsessan och halfva riket. Det fanns nu en hel mängd af dem, som ville försöka sig, naturligtvis, men huru mycket de än höggo och gräfde, så hjelpte det icke; eken blef tjockare och tjockare för hvart hugg, och klippan blef icke
